Detta är min fucking power-anthem!


Död till alla som har gett upp på mig, död till alla som har tvivlat över mig. Kärlek till alla som fortfarande är kvar.

Jag är fortfarande 24, jag kan göra mycket mer än vad ni har bevittnat hittills (och det kommer jag göra!). Ifall ni tror mindre än det så är ni pantade. Jag är ingen nobody and ordinary, jag är mycket mer än det normala. Allt har fortfarande bara haft sin lilla start. I ett så hjärndött ställe som Norrbotten så är jag en individ med gigantiska planer som kommer ge detta ställe en helt annan bild och tankesätt.

Fuck alla som gav upp på mig återigen, ni är simple minded fucks. Ni såg inte den stora bilden. We the freaks and geeks will be the rulers, you fucks!

Slot Machine Productions: Volume 4


Soundtrack:

Intro:
Death - Let The World Turn.
Snowboard:
2 Chainz - I Do It (Feat. Drake & Lil Wayne).
Vinter:
Andrew W.K. - Ready To Die.
Lite fylla:
Reijo Taipale - Satumaa.
Veronica Maggio - Va Kvar.
Sommar:
Nicole Sabouné - Conquer Or Suffer.
Guards - When.
Lowercase Noises - A Little Lair For A Very Small Bear.
Damn Seagulls - Young Guns.
Misfits - She.
Skateboard:
Beat Connection - Foreign Embassy.
Arcarde Fire - Empty Room.
Outro:
Arcade Fire - Afterlife.

Soundtracket finns även i form av en Spotify-playlist, klicka här för den.


Slot Machine Productions fjärde film "Volume 4", filmad från 1 december 2011 till 20 oktober 2014.

Filmen dokumenterar våra vanliga norrbottniska ungdomsliv i en tid då vi förväntas att bete oss vuxet och propert. Men så länge sinnet är ungt så är personen ung.

Jag har till skillnad från mina tidigare filmer försökt få in mer personlighet av mig och mina vänner i denna film, för jag tycker att jag och mina vänner kan vara väldigt roliga och speciella individer ibland. Men jag kanske bara tycker så för det är inte så många här uppe i Norrbotten som dokumenterar sina omgivningar i visuell form på ett sådant personligt och naket sätt. Min största prioritet med Slot Machine Productions "Volume"-filmserien har alltid varit att visa hur vi faktiskt är och inte måla upp något falskt. Ända sedan jag började filma tillbaka i år 2006 så har jag alltid haft ett intresse för att dokumentera saker som dom är, att inte arrangera filmsekvenser eller så. Jag har alltid gillat att se helt naturliga beteenden och naturliga känslor på film, vare sig dom är positiva eller negativa.

Livet är för kort för att låtsas vara något annat än vad man är och det är vad jag kommer ha som guidelinje inom filmskapande så länge jag vet.

Till skillnad från förra filmen "Volume 3" med sina 2 år av filmande så bestämde jag mig att ge denna film 3 år för att filma allt som jag ville ha med. Jag och alla i min omgivning har med åren fått mycket mera ansvar i livet och sammanknutet med det så har alla inte lika mycket tid något mer för att vara ute hela dagarna och bara filma saker.

Nåväl, jag hoppas ni uppskattar filmen!

When life is on repeat...

Framtiden, ja, den där äckliga saken. Ska man göra som de flesta och "play it safe"? Fixa ett stabilt jobb, stabilt pengaflöde, lägenhet, bil, bo kvar i sin hemmastad, umgås mest troligt med samma folk som alltid med den lilla fritiden man har tills dom inte hittar någon mer fritid att spendera på en, hitta en partner, skaffa barn för att få ett syfte och ett mål i livet, jobba på samma ställe tills man går i pension.

Jag vet att många skaffar barn för dom vill dela något med den dom älskar och yada yada yada, men många människor gör det också för att dom känner sig tomma och rädda för att bli ensamma i livet. Nej, jag har inte läst någon studie eller något. Det är bara min egna tolkning, så ta det med en nypa salt.

Jag är "all for" att folk skapar en egen familj osv, jag ser glädjen i att se en person som man själv skapat växa upp och bli vuxen och sen själv vara i ens egna sits. Jag förstår suget för det.

Men sen med framtiden, ska man ta den lite mer osäkra vägen? Flytta iväg, möta helt nytt folk, se nya ställen, komma i kontakt med nya kulturer, kanske inte ha den största mängden av pengar, inte veta i förtid när man kan se sitt nya ställe som ens hem eller om man ens kommer kunna det, bo långt borta från sin familj, bo långt borta från sina vänner, riskera att kanske känna sig ensam, vara långt borta från gatorna man vandrat på under sina år av uppväxt, kanske riskera att tappa kontakt med sina vänner och bekanta, inte veta i förtid när man kommer få se sina bekanta igen.

Jag vet själv att jag är en oerhört stor övertänkare, jag tänker framåt i tid och rum så jag kan vara beredd för vad som komma skall. Jag har svårt för att binda mig till saker för jag har det väldigt svårt med att inte kunna se var detta kommer leda och hur jag kommer känna över det över tidens gång.

Och för att vara helt ärlig så är jag så förbannat trött på att mitt psyke ska funka så här. Jag vill ut, jag vill möta nytt folk, jag vill se nya ställen, jag vill uppleva något mer än vad jag har i denna låda kallad Luleå. Jag har min säkra plats här, men jag vill fara utanför lådan för att se vad som finns där ute. Vad resten av världen har att erbjuda denna pojk som ska framställa man.

Jag vill skejta i en grupp av skejtare nedför gatorna i Bordeaux under natten, jag vill se den där knasiga gamla halvgalna mannen som har något konstigt på sig när han går nedför gatorna i New York och inte bryr sig ett skit om hur han uppfattas, jag vill vara i Tokyo svingandes med en videokamera i ena handen och en LED-lampa i andra handen medans jag försöker filma en skejtare i denna energifyllda staden, jag vill äta något jag aldrig hört om eller sett förr i Indien, jag vill gå runt och fanboya ut i Seoul när jag ser platserna som jag bevittnat i alla sydkoreanska filmer jag har sett, jag vill äta på In-N-Out Burger i Los Angeles, jag vill gå upp för trapporna till Helsingfors domkyrka, jag vill skejta TBS i Malmö, jag vill hamna på någon efterfest i Brooklyn där folk sitter och diskuterar gamla Kubrick-filmer och gammal soul-musik medans drickande vin, jag vill slänga något ner från Kinesiska Muren, jag vill se det legendariska parkour-spotet La Dame Du Lac i Lisses.

Och jag vill inte bara resa någonstans för en vecka och komma tillbaka till min säkra plats, jag vill bo där ett tag och få in hela atmosfören. Känna hur det faktiskt är att bo i dessa platser under en längre period, bygga upp en relation till folket. Inte bara fara någonstans och drälla runt full och skämma ut mig, bara för att jag vet att jag kommer inom en vecka komma tillbaka till min säkra plats och inte ha några direkta konsekvenser till den plats jag mest troligt aldrig kommer komma tillbaka till.

Jag känner att det finns så mycket där ute som jag vill se, så mycket nytt som jag vill ta in och se med mina egna ögon. Träffa nytt folk som har liknande intressen som mig konstnärligt och även träffa folk som introducerar mig till något nytt konstnärligt som jag inte vetat om. Jag är oerhört tacksam för dom vännerna jag har här, men det är så mycket saker som jag inte kan prata om för jag vet att mina vänner inte delar samma intressen som mig eller samma nyfikenhet som jag har för nya saker vare sig det gäller t.ex. musik, filmer eller tankesätt.

Jag har sett mina föräldrar gå den någorlunda säkra vägen, dom har ett stabilt liv. Men är det ett spännande liv dom har? Det tror jag inte. Finns det massa saker dom vill uppleva eller göra före deras tid är slut? Det vet jag.

Jag vill leva ut så gott jag kan medans jag kan, jag vill göra fel, jag vill göra rätt, jag vill ligga på min dödsbädd och veta att jag gjorde åtminstone en del av vad jag ville i denna värld under tiden av mitt liv.

Frågan är: kommer jag att ta steget?

Det får framtiden bestämma, den där äckliga saken.

What the tusan


Fan vad Luleå-skejtaren Sondre Mortensen levererar, jag blir helt tokig av hur grym han har blivit dessa senaste åren. Det roliga är också att jag bevittnade tricket vid 0:53 då jag var ute för att slänga soporna på jobbet i somras, haha.

Move That Dope

 

FUTURE WAY OUT WEST!!

Ett filmklipp publicerat av kallegracias (@kallegracias) den Aug 8, 2014 at 2:30 PDT

Det här klippet på Kalle Gracias instagram fick mig så taggad på den här låten, jag hade aldrig ens hört den förr.
 

Gamla godingar jag har glömt bort lite

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Slot Machine Productions: Volume 4 - Sneak peak/Trailer 3


Filmen är helt klar, jag bara gör små förändringar här och där då jag hittar något jag vill byta ut med det ena. Så filmen är i princip helt klar. Jag ville slänga upp något i form av en trailer då jag inte gjort det sedan nyår, så jag klippte bara ut 33 sekunder av introt och gjorde denna lilla sneak peak eller en tredje trailer ifall man vill kalla den för det. Jag orkar helt enkelt inte sitta och hitta en ny låt att redigera en ny trailer till, så detta får duga. Nu är det bara kvar att sitta och bita på fingrarna i väntan och längtan för att få visa denna film för alla.

Break the Limit


Yeeeees, en ny Horisont-video!

A slice of Grank's life - 3/11 2014


17:08 - Roberts lägenhet.
Efter att Robert dök upp helt randomly hos mig så drog vi iväg och hämtade Billy. Drog på stan, glodde på grejer på Clas Ohlson och köpte böcker på Akademibokhandeln. Sedan hämtade vi pizzor på Palma och åt och chillade hos Robert.

Mera skit jag har dunkat på sistone

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Rap français

Jag vet inte vad det är med mig och fransk hip-hop/rap alltså, jag kan inte få nog av det och jag förstår inte ett ord av det. Allmänt så tycker jag att franska är ett jävligt nice språk och önskar att jag kunde det. Jag har ända sedan jag upptäckte parkour haft ett intresse för Frankrike. Jag vill någon gång i livet besöka Paris, Marseille och Bordeaux.

 
 
 
 
 
 
 
 

The Chase (H TIO's 21st Skate 3-solo)


Fools Gold


Ny video med Fitz And The Tantrums, woop woop!

Såna dära grejor som påverkar

Någonsin haft såna dära låtar som verkligen påverkat dig känslomässigt negativt men du kan fortfarande inte sluta lyssna på dom? Jag är en person som kan fastna i en låt skitlänge för att jag gillar soundet eller vad som helst, men efter en stund märker jag av att jag är helt nedstämd efter att ha lyssnat på denna musik nog länge.

Nu för tillfället och ett par veckor tillbaka så är det denna låt som är så för mig. Jag kan inte sluta lyssna på den! Men jag försöker nuförtiden att se till att inte lyssna på den på repeat hela tiden som jag gjorde kvällen då jag hittade den. Eller ja, nog för att en stor del av Crystal Castles' musik påverkar mig så. Men jag kan inte sluta lyssna på dom för dom har ett så coolt sound. Taskigt att dom upplöstes tidigare denna månad.


Här är ett exempel på en låt som var så för mig förr, men jag antar att den nedsättande effekten har gått iväg för mig nu. Nu kan jag njuta helt och hållet av den och uppskatta dess "creepy" känsla.

Oh well, kanske bara jag som skiter i att något får mig att gå in i ett negativt mående och bara fortsätter. Musik och allmänt konst har en väldigt stark inflytande och påverkan på mig.

Purple girl

Jag skulle vilja få upp kontakten med dig igen.

Vi båda hade samma skumma humor, vi kunde snacka förevigt om våra saker medans andra hade sett det som dumt och korkat.
Jag ber om förlåtelse för att jag tog bort dig på Facebook, jag hade en dålig dag och att vi hade tappat kontakten var en dålig påminnelse och därför tog jag bort dig. Men du är fortfarande inte ute ur mitt minne.
Vi är båda vågar så vi kraschade lite grann ihop, vi är båda känsliga (sägs iallafall om våra stjärntecken).
Jag knuffade iväg dig en gång när jag var i en hård period, i dagens tänkande så ångrar jag detta för det kanske hade varit mer givande än vad jag valde över den chansen. Jag ber otroligt mycket om ursäkt över det.
Eller okej, jag knuffade iväg dig ett flertal gånger. Mina osäkerheter kanske sade att jag aldrig hade någon plats i världen att tillbringa tid och rum med en tjej som dig. Jag vet att osäkerhet inte är det minsta attraktivt, men jag är som jag är. Men jag ber fortfarande ursäkt om att mina osäkerheter kom i vägen av något som kanske hade motbevisat mina osäkerheter.
Vi var båda inne i samma musik och denna musik var så unik och jag trodde aldrig att någon tjej i din kaliber skulle någonsin kunna vara inne i samma sorts musik som denna isolerade och blyga pojk.
Och jag trodde aldrig att en tjej i din kaliber någonsin skulle vara i kontakt med mig och vara intresserad av vad jag tycker och känner.
Jag följde dig ett tag via RSS-flöden före vi kom i kontakt och jag var mycket förvånad över att det var du som ville få upp denna kontakt. Kanske det bara är jag som såg allt fel.
Att få träffa dig för första gången på min födelsedag förra året, få dina pussar på min kind och hålla min arm runtom dig den korta stunden var en otroligt fin present.

Det finns så många saker som jag önskar att jag hade gjort annorlunda, men jag kan inte göra dessa saker ogjorda. Jag hoppas att du fortfarande följer mig här och ser detta för jag vill verkligen att du får se detta. För du är verkligen inte någon i min förflutna som blir bortglömd av mig, du kommer alltid vara i mitt minne.

Och här är några låtar bara för att du ska verkligen veta att det är DIG jag skriver här om.
 

Om

Min profilbild

Sami "Granka"

Tystlåten kille som har intresse för galna grejer.

RSS 2.0