Granka

Framtiden, ja, den där äckliga saken. Ska man göra som de flesta och "play it safe"? Fixa ett stabilt jobb, stabilt pengaflöde, lägenhet, bil, bo kvar i sin hemmastad, umgås mest troligt med samma folk som alltid med den lilla fritiden man har tills dom inte hittar någon mer fritid att spendera på en, hitta en partner, skaffa barn för att få ett syfte och ett mål i livet, jobba på samma ställe tills man går i pension.

Jag vet att många skaffar barn för dom vill dela något med den dom älskar och yada yada yada, men många människor gör det också för att dom känner sig tomma och rädda för att bli ensamma i livet. Nej, jag har inte läst någon studie eller något. Det är bara min egna tolkning, så ta det med en nypa salt.

Jag är "all for" att folk skapar en egen familj osv, jag ser glädjen i att se en person som man själv skapat växa upp och bli vuxen och sen själv vara i ens egna sits. Jag förstår suget för det.

Men sen med framtiden, ska man ta den lite mer osäkra vägen? Flytta iväg, möta helt nytt folk, se nya ställen, komma i kontakt med nya kulturer, kanske inte ha den största mängden av pengar, inte veta i förtid när man kan se sitt nya ställe som ens hem eller om man ens kommer kunna det, bo långt borta från sin familj, bo långt borta från sina vänner, riskera att kanske känna sig ensam, vara långt borta från gatorna man vandrat på under sina år av uppväxt, kanske riskera att tappa kontakt med sina vänner och bekanta, inte veta i förtid när man kommer få se sina bekanta igen.

Jag vet själv att jag är en oerhört stor övertänkare, jag tänker framåt i tid och rum så jag kan vara beredd för vad som komma skall. Jag har svårt för att binda mig till saker för jag har det väldigt svårt med att inte kunna se var detta kommer leda och hur jag kommer känna över det över tidens gång.

Och för att vara helt ärlig så är jag så förbannat trött på att mitt psyke ska funka så här. Jag vill ut, jag vill möta nytt folk, jag vill se nya ställen, jag vill uppleva något mer än vad jag har i denna låda kallad Luleå. Jag har min säkra plats här, men jag vill fara utanför lådan för att se vad som finns där ute. Vad resten av världen har att erbjuda denna pojk som ska framställa man.

Jag vill skejta i en grupp av skejtare nedför gatorna i Bordeaux under natten, jag vill se den där knasiga gamla halvgalna mannen som har något konstigt på sig när han går nedför gatorna i New York och inte bryr sig ett skit om hur han uppfattas, jag vill vara i Tokyo svingandes med en videokamera i ena handen och en LED-lampa i andra handen medans jag försöker filma en skejtare i denna energifyllda staden, jag vill äta något jag aldrig hört om eller sett förr i Indien, jag vill gå runt och fanboya ut i Seoul när jag ser platserna som jag bevittnat i alla sydkoreanska filmer jag har sett, jag vill äta på In-N-Out Burger i Los Angeles, jag vill gå upp för trapporna till Helsingfors domkyrka, jag vill skejta TBS i Malmö, jag vill hamna på någon efterfest i Brooklyn där folk sitter och diskuterar gamla Kubrick-filmer och gammal soul-musik medans drickande vin, jag vill slänga något ner från Kinesiska Muren, jag vill se det legendariska parkour-spotet La Dame Du Lac i Lisses.

Och jag vill inte bara resa någonstans för en vecka och komma tillbaka till min säkra plats, jag vill bo där ett tag och få in hela atmosfören. Känna hur det faktiskt är att bo i dessa platser under en längre period, bygga upp en relation till folket. Inte bara fara någonstans och drälla runt full och skämma ut mig, bara för att jag vet att jag kommer inom en vecka komma tillbaka till min säkra plats och inte ha några direkta konsekvenser till den plats jag mest troligt aldrig kommer komma tillbaka till.

Jag känner att det finns så mycket där ute som jag vill se, så mycket nytt som jag vill ta in och se med mina egna ögon. Träffa nytt folk som har liknande intressen som mig konstnärligt och även träffa folk som introducerar mig till något nytt konstnärligt som jag inte vetat om. Jag är oerhört tacksam för dom vännerna jag har här, men det är så mycket saker som jag inte kan prata om för jag vet att mina vänner inte delar samma intressen som mig eller samma nyfikenhet som jag har för nya saker vare sig det gäller t.ex. musik, filmer eller tankesätt.

Jag har sett mina föräldrar gå den någorlunda säkra vägen, dom har ett stabilt liv. Men är det ett spännande liv dom har? Det tror jag inte. Finns det massa saker dom vill uppleva eller göra före deras tid är slut? Det vet jag.

Jag vill leva ut så gott jag kan medans jag kan, jag vill göra fel, jag vill göra rätt, jag vill ligga på min dödsbädd och veta att jag gjorde åtminstone en del av vad jag ville i denna värld under tiden av mitt liv.

Frågan är: kommer jag att ta steget?

Det får framtiden bestämma, den där äckliga saken.