Granka

 

 

 

 

Mitt 16nde Skate 3-solo bla bla bla, kolla ifall du känner för det bla bla bla, herrå.

Inte skrivit här på sistone, så delar av mig lite shit nu.

Varit på Miroi idag, har börjat en lokalvårdsutbildning där nu i veckan. Allt går bra hittills, vi har typ inte gjort något alls där därför går allt bra :D Sen efter det drog jag på Exotic och käkade med Kattis, Robert och Billy. Helt nice var det. Sen gled vi runt på stan en sväng, helt trévligt var det. Uppskattar alltid då jag får umgås med pers, speciellt Kattis!

Och nu sitter jag här vid datorn, känns lite tomt att bara sitta här då man har varit och haft trevligt och faktiskt umgåtts med folk. Så jag ska nu eventuellt försöka ta mig ut på en promenad. Bara kasst att solen just gick ner, jävla skit. Känner dock som att mitt mående kommer gå ner till botten ifall jag sitter här resten av dagen ensam. Så ja, vi hörs när vi hörs. Har velat skriva här på sistone, men har aldrig något vettigt att skriva förutom gnällande då och då. Haha, sorry. Jaja.

 

 

 

 

Wow, såg just dessa foton på NSDs hemsida från spelningen i lördags och fan vad berörd jag blev. Blev nästan tårögd av det hela. Hela känslan jag var i då under spelningen, kom tillbaka för en stund. Närheten jag kände, värmen och lukten i salen, hur mina öron var lite avdomnade. Nu har jag iallafall något i visuell form som jag kan gå tillbaka och se på, istället för bara minnena i skallen ^^

Som ni kanske märker av så var den spelningen något så himla speciellt för mig med tanke på hur jag babblar om den :D

Okej, hemkommen från en förbannat bra kväll. Fick äntligen se Nicole Sabouné som jag har varit ett så stort fan av sedan sommaren 2013, inte så lång tid precis men fan vad dedikerad jag har varit i hennes musik. Hon är fan det bästa för mig just nu när det gäller musik!

 

Anyhow lite berättelse ifrån spelningen, hennes band gick upp på scen så jag gick framåt till scenen och jag placerade mig i mitten rakt framför mikrofon-stativet så jag får bra vy på Nicole. Jag stod i raden av folk som stod längst fram, vi var inte så många där, men ändå! Sen när Nicole gick upp på scen och tog sin mikrofon så fick jag världens chock av hur jäkla nära jag var henne. 2 meter ifrån mig så står denna ljuvliga tjej som jag har varit besatt av i dom senaste 8 månaderna! Jag blev inte tillbakadragen eller så över detta, utan jag kände bara i skallen vilken surrealistisk känsla det var. Sure, jag har sett Motörhead och fått se Lemmy live, men han stod fanimig upphöjd som fan på en scen som var gigantisk. Så det var en helt annan känsla från vad jag kände idag.



Så, spelningen går på. Jag kan i princip texterna till varenda sång och Nicole verkar se mig som den enda som kan texterna och hennes musik, så hon gör många hand-rörelser mot mitt håll (kanske bara att jag stod i mitten fick mig att känna så) och jag får dela ögonkontakt med henne många gånger. Och detta är inte ett fall av att jag står i mitten, utan jag ser hennes mörka ögon (då mörka på scenen iallafall) möta mina ögon igenom hennes rufsiga hår. Jag vet inte, det gjorde det hela att kännas som mycket mer än en vanlig spelning. Det kändes som mycket mera personligt då. Och ifall det är något jag är svag mot så är det ögonkontakt, och då snackar vi om en lång ögonkontakt!



Igenom spelningen så hade jag lust att hoppa runt som en tok och imitera Nicole som är så energisk i hennes framförande och i hennes videos. Och nog var hon energisk ikväll alltså, gud vilken tjej! Men jag försökte framföra min energi så gott jag kunde utan att känna mig som den konstiga snubben i publiken :D Jag såg till att hålla min plats iallafall, jag skulle stå rakt framför henne ända tills spelningens slut.

Hennes slutkläm kom med hennes underbara "Conquer Of Suffer" och jag kände att jag var mer energisk då än vad jag någonsin varit. Det måste ha varit synligt också det, att jag var som mest energisk då.

 

Iallafall, Nicoles del av spelning var nu slut. Nu var det Henric de la Cours del, så ser jag Nicole och hennes band komma ut och hänga runt i publiken. Billy nämner åt mig att gå fram och säga något, jag var så klart vettskrämd över den tanken. Redan från i början av kvällen kände jag att jag ville säga något åt henne, men då Henric dundrade på hade det varit svårt att föra en konversation. Så jag struntade i det. Vid en punkt såg jag att hon gick bakåt och stod i princip längst bak i salen. Jag i min skalle tänkte typ "Nu borde du gå dit, hon är ensam och längst bak av alla", men började övertänka över hur det skulle framstå och så klart så fegade jag ur.

End of the story is, jag får inte föra min konversation med henne som jag hade velat. Det var lite tråkigt det. Plus så hade jag velat ge henne en kram, för att känna mig som närmast jag kan till henne och bara få visa henne min uppskattan i ett mysigt sorts sätt. Det kanske låter creepy då hon är lite av en offentlig person då hon är artist, men whatever hon är en männsika också så jag vill behandla henne så. Iallafall i slutet av denna kväll så kan jag fatta vad folk menar då dom blir typ kära i kändisar/artister. Men Nicole är också så unik, en så förbannat grym person i hur hon förvaltar sig i sin musik och hennes texter. Jag ääääälskar kreativa folk, ifall det är något jag är så dragen till så är det kreativa folk! Speciellt när det gäller tjejer också.

 

Iallafall, stort tack till Nicole (och hennes band) för att ha gett mig det bästa tillfället och den bästa kvällen jag har haft under dom senaste åren! Gud vilken känsla detta är, jag vill fan se henne live varenda dag nu framöver :D